Späckhuggare

Späckhuggaren är en av de valar som vi känner till bäst. De är den största arten i delfinfamiljen och en mycket välkänd tandval.

Varifrån namnet späckhuggare kommer ifrån är svårt att säga, men kommer troligtvis av att de attackerar större valar och äter upp späcket. Men i huvudsak lever späckhuggaren av fisk som simmar i stim. Sälar är även en delikatess för späckhuggaren men då sälar är en bristvara nuförtiden nöjer de sig med fisk och andra lättillgängliga vattendjur. Då späckhuggaren är toppkonsumenter kan de äta i princip allt som kommer i deras väg. Såsom andra delfiner, unga blåvalar och fåglar som råkar befinna sig i närheten av späckhuggarens gap.

Späckhuggarna kan bli närmare 10 meter långa och väga upp till 7-8 ton. Honor och hanar har olika storlekar, då hanarna är något större än honorna. De har ett mycket karakteristiskt utseende då de är svarta och har en vit duk på magen. De har även en vit fläck på sidan och en runt ögat. En nyfödd ”kalv” är ca 2,5 meter lång och väger ca 180 kilo. En annan sak som är karakteristisk för späckhuggarens utseende är ryggfenan. Den kan bli upp till 1,8 meter hög och har gett upphov till dess engelska namn ”Sword whale”.

Späckhuggaren är ett flockdjur som lever i flockar om 5-25 valar. Men de kan tidvis ses i flockar på upp till 150 djur. Som alla andra ”intelligenta” flockdjur har de en ledare som håller ordning på gruppen.

Späckhuggaren har inga naturliga fiender. Tyvärr är det människan som är deras största fiende då de dör av föroreningar och jakt. Då späckhuggaren är toppkonsument är den även mycket känslig för föroreningar och miljögifter. Dessa får de i sig när de äter fisk, fåglar och andra valar som blivit utsatta för gifter. Utanför den Amerikanska västkusten har man under senare tid rapporterat om en ökad mängd av döda späckhuggare. Vid analys har man funnit att de haft extrema mängder PCB och andra miljögifter i vävnaden. Detta är något som naturskyddsföreningar runtom i världen jobbar aktivt med, att förhindra utrotning av späckhuggare.

Tyvärr är valjakt någonting som är ett stort hot för späckhuggaren och deras överlevnad. I de vatten där späckhuggaren lever och jagar, jagas den även själv. Siffrorna för valjakt har lyckligtvis gått ner under de senaste åren men fortfarande jagas de för nöjes skull. Grönland dödar 2-3 späckhuggare per år för deras kött och skinn.

En annan farlig marknad för späckhuggare är att fånga in dem för att leva ett liv i fångenskap. Detta för att visa upp dem i delfinarium och djurparker. Studier visar att späckhuggare har, tack vare sin relativt stora intelligens ganska lätt för att anpassa sig till ett liv i fångenskap. Det finns många späckhuggare som har fötts i djurparker och har ett ganska gott liv. Dock mår vilda djur aldrig bra av att leva i fångenskap och djurrättsorganisationer världen över jobbar ständigt med målet att återanpassa dessa djur till det vilda, för att sedan släppa dem fria.